Välkommen!

Finn din nya favoritkrog i Sveriges smartaste restaurangguide!

Värda ett besök!

Nyheter nära dig


  • Martin Lindberg
  • | hd.se
  • 03 Mar 2016

Högklassiga smaker i hemtrevlig miljö

Château Forêt, Helsingborg

Genom mäktiga lökformade fönster ser vi salen där trä är den centrala och rogivande faktorn. Vi är på väg in till Borgskogs. Eller när namnet översatts till franska: Château Forêt. Kaféet som blev en à la carte-restaurang.

På noga utvalda trästolar slår vårt sällskap sig ner vid ett slagbord som lär ha minst 200 år på nacken. Inramningen banar väg för en social middag.

Utsökt brioche, knäcke och surdeg i flera versioner ligger i korgen som ställs fram. Det var med sitt bröd som Château Forêt blev ett namn att räkna med i Helsingborg. Och arvet förvaltas på bästa tänkbara vis. Men middagen startas på riktigt med restaurangens stående parmesan- och tryffelknyten (185 kronor för den stora versionen) samt mandelpotatissoppa med silverlök och laxrom (115 kronor).

Innan soppan spritsats i tallriken, med hjälp av kolsyretryck ur en sifon, berättar servitören om de mycket vackra garnityren: friterad och rå silverlök, små potatischips, dill och laxrom. Löken har sting och soppan är len. Detta kontrasterar perfekt mot rökt olivolja och fiskäggen. Belondrade y Lurton på verdejodruvan (125 kronor glaset) ger rätten en extra dimension i form av en frisk djup syra som drar igenom det smöriga smakintrot. Den andra förrättens knyten vilar tryggt i en kraftig svampbuljong, en tugga av paketet släpper loss krämighet och bildar en massiv och angenäm smakupplevelse.

Servitörerna har klockren tajming. De är korrekta, mycket kunniga och tar bara plats om du ber dem att göra det. Tidlöst elegant.

Nu ger de oss en detaljrik presentation av varmrätterna: rödvinskokt kalvkind (235 kronor) och Rödtungafilé (245 kronor).

Kalvkinden är en anrättning fylld av mörka och småsöta smaker. Sultanrussinkräm, pärllök och gnocchi bildar en len helhet. Även om det både finns nyansskillnader och syra på tallriken så bildas det endast en smak från rätten. Jättegott. Men med den här kraften så hade ett fräscht, inte så sött element, behövts för att bryta av.

Rödtungan bjuder på ett bredare spektra. Belugalinserna kommer med nötig smak och härligt tuggmotstånd, romanescon är krispig, fänkålen läckert syrlig, rödtungan är fint tillagad och smakrik. Det här är en topprätt som gör sig bra med vinlistans syrliga och billiga alternativ Gadais Père & fils från Loire (75 kronor glaset).

Vi avrundar middagen med härligt nötig Gruyère, brödsmulor och brynt smör (95 kronor). För dem som väljer den söta vägen dukas det fram svartvinbärs- och chokladcheesecake (110 kronor). En variationsrik och färgrik dessert som bjuder på allt från vackert hantverk till smattrande i munnen, den som har saknat en modern lyxversion av marängsviss ska beställa det här.

Matsalens många träinslag lockar fram lägereldskänslan, en förnimmelse som konstaterar att det är genom att umgås och trivas vi överlever.

Kökets rätter sluter cirkeln.

  • Alex Klaric
  • | svd.se
  • 01 Mar 2016

Trevlig atmosfär räddar nygammal italienare

Café Milano, Stockholm

En varm atmosfär, trevlig service och italienska klassiker. Men det gäller att träffa rätt på menyn – nivån på återöppnade italienaren Café Milano skiftar.Ett stenkast från Hamngatan och shoppingstråken, slog i höstas den ganska anonyma italienska krogen Café Milano upp portarna igen. Som en del av Peter Nordins ständigt växande krogkoncern, PDF Brasserie group, dit bland annat Orangeriet, Trattorian, Prinsen och Wienercaféet hör, har restaurangen fått ett rejält lyft.

Café Milano är välkomnande redan utanför. Stora fönster täcks delvis av spetsgardiner som förhindrar insyn, men släpper ut ett varmt skimmer i vintermörkret. Matsalsdelen har bistrokänsla och det är tätt mellan borden. Trängseln är gemytlig men akustiken problematisk – bullernivån blir hög långt innan lokalen är fullsatt. Hamnar man mitt i lokalen är känslan dessutom att man sitter i vägen både för personal och gäster. Några trappsteg upp fortsätter matsalen bredvid det öppna köket, här med rustikare inredning och linnehanddukar som servetter – men lika ombonat och mindre bullrigt. Naturligtvis dominerar det italienska både meny och drinklista. Här finns färsk pasta, risotto och polenta, liksom stenugnsbakad pizza och kyckling från rotisseriet.

Till förrätt är den knallgröna broccolisoppan både smakrik och vacker. Carpaccion är läcker med klassiska tillbehör och fruktig olivolja, medan rätten salmone a la griglia, rostad lax, är fint knaprig men serveras med en hög smaklös, fryst spenat. Bland huvudrätterna är filéerna av seabass, havsaborre, med en fin fyllning av bland annat oliver och ricotta, perfekt tillagad. Såsen är smakrik men snålt tilltagen, medan det serveras desto mer av den ointressanta upptinade spenaten. Den grillade kycklingen är saftig med knaprigt skinn, men den tillhörande salladen saknar smak av den utlovade caesardressingen.Ryggbiffen, här huvudråvaran i den italienska klassikern saltimbocca, som vanligtvis serveras med kalvkött, är torr och lever inte upp till priset. Risotton på smakrik oxsvans är så perfekt tillagad som bara är möjligt – men så salt att läpparna krusar sig och den utlovad tryffelsmaken helt försvinner. Efterrätterna är inte det italienska kökets starkaste sida, här är torta di mele en fluffig marängtårta med äpple - som tas ned av en dystert torr sockerkaksbottnen. Istället borde valet ha landat på Milanos egen glass eller tryffel, båda ljuvligt goda. Trots läget är Café Milano ingen turistfälla – men den ojämna nivån måste upp för att betyget ska bli högre.

  • Alex Klaric
  • | svd.se
  • 25 Feb 2016

Krogguiden charmas av spretig vinbar

Deli & Wine by Carotte, Stockholm

Sakta men säkert börjar det dyka upp allt fler vinbarer i Stockholm. Vid den något bortglömda Birger Jarlspassagen ligger lilla Deli & Wine by Carotte. Vinlistan är utmärkt och till serveras vällagade smårätter.

I den vackra Birger Jarlspassagen, precis i mynningen ut mot Smålandsgatan, har cateringfirman Carotte öppnat en vinbar som drivs av Johanna Platzek, tidigare restaurangchef på hyllade Råkultur.

Lokalen är liten men charmig. Några sittplatser finns i passagen, resten en våning upp. En svängd trappa leder upp till övervåningen där ingen över 195 centimeter kan gå raklång. Det känns lite som att sitta till bords i en dubbeldäckare.

Mottagandet är varmt och välkomnande och vi faller direkt för konceptet med väl utvalda viner och smårätter som serveras på en bräda. Personalen kan sina viner och erbjuder generöst halvglas för att vi ska våga göra oväntade och spännande val (det låter sig inte göras med allt på vinlistan, men man kan alltid fråga).
Annons

Menyn är smakmässigt bred, här hittar vi såväl asiatiska influenser som nordiska, franska och sydamerikanska. Tre sliders (minihamburgare) är ett matigt val för den som trots allt är lite hungrig men inte kräver att bli proppmätt. Gruyèreosten och den väl avvägda tryffeltonen på nötköttslidern viskar om kvalitet och kunskap i köket, fiskburgaren på torsk, lax och havskräfta är också utmärkt. Carottes boeuf bourguignon bär upp vilket bordeauxvin som helst och den sotade bifftartaren, söt och syrlig med lätt hetta, får oss att stanna upp i samtalet och bara njuta. Däremot känns den snälla cevichen på lax inte helt motiverad. Landskapsplankan med flera rätter har några trevliga inslag, men både ostpajen och Skagenröran känns pliktskyldiga och saknar finess.

Vi undrar hur vinbaren motiverar så vitt skilda rätter på menyn, från löjrom via anka till tacos? Om varje rätt hade haft ett specifikt vintips till hade vi förstått bättre.

Ändå – efter flera intressanta viner och smårätter i olika smaker längtar vi efter att få avsluta med efterrättsbrädan som utlovas på hemsidan. Men ingen av kvällarna vi besöker Carotte finns något annat än vit chokladmousse med salt kola och mjölkchokladtopp. Den är helt okej, lite i sötaste laget, men inte alls i klass med resten av menyn.

  • Alex Klaric
  • | gp.se
  • 20 Feb 2016

Här njuter man sig mätt i trivsam miljö

Barabicu, Göteborg

De av oss som läser inredningstidningar vet att det ofta skrivs om hur man ska ”skapa flera rum i rummet”. På Barabicu är det precis den känslan vi har.

Och då är detta i grunden en ganska hopplös lokal, på samma sätt som de flesta andra i husen längs det så länge sorgliga och socialt utsatta stråket längs kanalen.

Men den långa baren, alla växterna, de rustika plankborden, snygga armaturerna, ett härligt trägolv och inte minst sättet man placerat ut matplatserna, gör att känslan är både intim och trivsamt bullrig.

Vi får smidigt ett fönsterbord och den även till måttet (läs otympliga) omfångsrika menyn i famnen.

I alla fall en av oss är sugen på de spanska pizzorna, men det får bli en annan gång. I stället letar vi bland ”small plates” och stannar vid en beef tiradito (135 kr). Det innebär att en sotad rå, oxfilé, med bland annat morots- och ingefärspuré och jordärtskockschips hamnar på tallriken. Alla former av råbiff behöver tillbehör som både rundar av och ger sting. Här får rätten sin skärpa av pepparpastan aji amarillo och mjukas upp av purén och koriandern.

Vi kör båda bil den här kvällen och efter en stunds diskussion med servitören blir det varsin flaska alkoholfri öl av märket Mikkeler. Passar alldeles utmärkt till maten med sin friska beska.

Okej, vi kunde motstå pizzan, men en rejäl rulle korv kan en av oss inte vara utan. Trots att personalen vänligt påpekar att ”det här blir en rejäl förrätt” beställer vi en chistorra (145 kr). In kommer en grillad, kryddig korvsnurra tillsammans med padrones (små, grillade gröna paprikor), bröd, aioli och chimmi churri (sydamerikansk sås på bland annat persilja, olja och vitlök).

Korven är mustig och fullmatad med kryddor, men visst är det kummin som dominerar? Nåväl, vi får hjälpas åt för att tömma tallriken och då är ändå varmrätten kvar.

Korvätaren har lyssnat på sin först så hungriga mage och beställt in en bourbon steak (265 kr). Till köttet kommer pommes frites som slungats i pecorino-ost och örter (bra idé!), tomater och grillade grönsaker. Det är mastigt och matigt och smakerna sitter som de ska, ett tydligt minus dock för att köttet inte är riktigt varmt. Har det glömts bort en stund i köket? Dessutom skulle vi önska en tydligare smak av bourbon.

Då har man lyckats bättre med sin ”spanska favoritgris” presa iberico (275 kr) som serveras grillad rosa med syndigt goda potatiskroketter fyllda med bacon och bluecheese, rödvinsky, örtsmör och sallad. Ja, på pappret låter det ju nästan som en vägkrogsklassiker, men detta är äkta, vällagad matglädje för den som vill unna sig verklig ”comfort food”.

Det är knappt vi mäktar med någon dessert men vi ångrar inte att vi ändå delar en yoghurt och hallonglass (105 kr) med flera olika varianter på choklad och kola till.

Barabicu är alltså inte ”bara” ett skönt barhäng efter jobbet, här kan man dessutom njuta sig mätt. Vi kommer återvända av båda anledningarna, men säkra gärna att köttet är riktigt varmt nästa gång.

  • Martin Lindberg
  • | hd.se
  • 19 Feb 2016

Lyckoträff på hörnan

Manda'rin, Helsingborg

Hörnan Södra Storgatan/Möllegränden har varit en hotspot i åratal. Sedan 2013 är det Manda'rin som lockar stans festprissar. Fredags-after worken är poppis och på lördagar passerar ofta hundratals gäster genom dörrarna.

Just därför kan det vara lätt att inbilla sig att en middag här kan vara stökig. Men passar man på att smita in under timmarna mellan AW och efterfest kan man få en riktigt fin matupplevelse.
Annons:

Miljön känns typisk med vita väggar och ljusgröna detaljer. Även menyn är avskalad med ett fåtal rätter, alla på temat asian fusion. Av den informella men genuint intresserade servisen får vi veta att den korta matlistan är ett medvetet val allt för att kunna leverera toppkvalitet.

Vi inleder med carpaccio på Wagyubiff (125 kronor) och Skagen på Mandas vis (89 kronor). Carpaccion serveras på en svart skifferplatta. Det fina marmorerade köttet serveras med variation på shitakesvamp och blomkål. Carpaccion smälter i munnen. Det får syra och must av den picklade svampen som kryddats med koriander, chili och ingefära. Devil's corner, en Pinot Noir från Tasmanien (85 kronor glaset), ger rätten extra djup.

Skagenrörans asiatiska twist är citrongräs, men den verkliga överraskningen ligger i saffransoljan som droppats runt högen av dillrik röra. Kombinationen är verkligen god och det tunnskurna, rostade brödet i botten ger trevligt knaster. Den vita österrikaren Grüner Veltliner Heidboden (85 kronor per glas), ger rätten en välförtjänt fräschör.

Sedan blir det ryggbiff från Aberdeen (220 kronor) och ett glas italienskt Verosso (85 kronor). In kommer en tjusig ragu av ärtgröna sojabönor, rödlök, morot och palsternacka. Tillsammans med en rödvin- och sichuanpepparsås blir den ett piggt tillbehör till den perfekt stekta ryggbiffen som tronar ovanpå.

Även fisken, halstrad hälleflundra (210 kronor), får med vita amerikanaren Hogue Gewurztraminer i glaset (85 kronor) väl godkänt. Glasnudlarna med sin bädd av ostronskivling, sockerärtor och lök samt vitvin- och citrongrässås ger den grillade fisken vackert sällskap. Det är gott och känns modernt.

Rejält mätta toppar vi med dessert. Pannacottan på chaite med jordgubb- och flädersås (79 kronor) serveras i glas. Uppläggningen är oemotståndlig med blå violer, en hemgjord minimaräng och jätteblåbär. Kombinationen av kryddig chai och lagom syrlig sås är perfekt. Kanske är pannacottan väl stadig i sin konsistens, men det är en petitess.

Även mango- och passionsfruksorbeten (79 kronor) är himmelsk i sin exotiskt sötfriska enkelhet.

Före besöket trodde vi att Manda'rin var lika med en ytlig, kul och högljudd barmiljö. I stället upptäckte vi en intim restaurang med engagerad personal.

Men. Det svaga ljuset gör det nästan omöjligt att se den ambitiöse kockens konstnärliga uppläggningar. Det är synd.

  • Alex Klaric
  • | svd.se
  • 16 Feb 2016

En av Stockholms bästa asiatiska krogar

Minh mat, Stockholm

Utvalda råvaror och äkta smaker får kroggäster att åka tvärs över stan för att äta på vietnamesiska Minh mat i Vasastan.Ju mer berest det svenska folket blir, desto mer avancerad blir vår kunskap om mat. Ta Asien – flottiga Kinakrogar, blev sushibarer och sedan thaihak. Nu kommer möjligen en ny våg av fascination för asiatisk mat, buren av länder som Korea och Vietnam – en mer sofistikerad vilja att bjuda på mer ursprungliga smaker.

Lokalen på Odengatan 94, mitt emot Vasaparken där nya Minh mat huserar, har under åren irrat Asien runt: Kina, Thailand och nu, alltså, Vietnam. Stället är omgjort rent utseendemässigt med en flair av idyllisk postfransk kolonialism medelst lampor av siden och småplottrig inredning. Gulligt är ordet, med valfri positiv eller negativ laddning.

Om interiören kan man tycka vad man vill men matmässigt går Minh mat inte av för hackor. Minh Du Alneng, författaren till kokboken ”Äta ris: maten och livet i Vietnam” står för menyn som blandar ekotänk, massor av tradition och en del fusion. Råvarorna är ofta svenska, kravmärkta och vinerna enbart ekologiska. Menyn är synnerligen innehållsrik, priserna är rimliga och en helkväll med bastant trerätters och ett glas viogner hamnar på en tusenlapp för två. Kvällen är komplett med det vietnamesiska kaffet där kondenserad mjölk karamelliserar smaken.
Annons

Förrätterna kallas också plockmat och kan sättas ihop till en middag om man så vill. Vi äter sommarrullar med fläsk – bra, genuina smaker. Vildbetelbladsdolmar med anklår ger mustiga kraftiga smaker. Och de små ångkokta risplättarna med stekta räkor och fläsksvål är en charmig amuse guele att börja med. Mycket lyckat.
Ett tips är att dela på flera smårätter.

Ett tips är att dela på flera smårätter. Foto: Tomas Oneborg

Vi hoppar över Minhs tio helt veganska rätter och hamnar på den för Vietnam så typiska risnudelsoppan Pho bò med en buljong på oxsvans som kokat under tio timmar - och blivit stark, nästan parfymerad, men ändå subtil. En god överraskning är menyns nr 35, ”Muc nuóng gùng” grillad bläckfisk som alls inte är seg utan tvärtom delikat, smaksatt med ingefära, honung och serverad med glasnudelsallad och mango. Wontons – fläskfyllda ravioli i kycklingbuljong med groddar – är flera nivåer över de rustika lunchrestaurangsdumplings man numera finner överallt. Vi beställer också en indokinesisk variant på anka med apelsinsås – här extra kryddad med kanel och stjärnanis med en sparrissallad som fått en rejäl skvätt fisksås. Mumma för alla som gillar sötsalta smakbrytningar.

Minhs version av friterad banan är ekologisk och serveras med agavesirap, den är inte så sedvanligt söt och jordnötter ger textur och tuggmotstånd - det gör att rätten nästan kännas nyttig. Det gäller dock inte för hennes crème caramel som är smaksatt med passionsfrukt och en kaffeskvätt. Ljuvligt lent med knastrig passion.

  • Alex Klaric
  • | svd.se
  • 11 Feb 2016

Säkra kort på Fältöverstens nya krog

Slagteriaktiebolaget, Stockholm

Mitt i gallerian Fältöversten med en matbutik som närmaste granne ligger Slagteriaktiebolaget - en krog bäst för spontanbesök men utan förväntningar på gastronomiska storverk.Runt om pågår livet – rullatorer och barnvagnar rullar förbi, butikslarm piper, och rusningstidens pendlare ska hem med buss eller T-bana. Men innanför Slagteriaktiebolagets höga rumsavskiljare sveper ett diskret soundtrack in det värsta larmet i en mjuk ljudmatta av vuxensoul, tänk Anita Baker.

Med träpaneler, en kakelvägg och vitrin med upphängda charkvaror skapas en egen zon. Inredningen domineras av sval björk och en färgskala ton i ton med trät. Stämningen hos personal och gäster är avslappnad och social, även mellan borden. Det här är inte stället för första dejten eller hemliga samtal – vid vårt ena besök vill sällskapen på båda sidor vill gärna höra om vi varit på restaurangen tidigare.

Vinlistan är inte lång men innehåller flera välkända favoriter - chablis, en sancerre, en crozes hermitage och så vidare. Säkra kort med andra ord. Det samma gäller maten.
Annons

En av topparna är menyns köttigaste inslag: en grillad biff, 200 gram från Mälardalen, perfekt medium/rare, snyggt upplagt med syltad rödlök, kluven gemsallad som vänts på grillen, en gnutta parmesan och rödvinsky. Klassikern räkcocktail som förrätt är utmärkt, inte för salt, inte för söt. Råbiffen är skrapad av kött av märkbar hög kvalitet, god till och med utan tillbehören. Pommes fritesen riktigt krispiga. Rätter utan tjafs med bra kvalitet; säkra kort med andra ord.

När köket försöker ta ut svängarna går det sämre. Även i hamburgaren har köttet huvudrollen med en saftig grovmalen biff snyggt stekt till önskad rosa ton. Men den tillhörande tryffelmajonnäsen hade åtminstone kunnat dofta av den svarta svampen. Svampsoppan är mustig med en svag syra, lite i tjockaste laget kanske och garnerad med rikligt med svamp. Det hade räckt bra så. Ingen anledning att servera en klistrig potatiskrokett vid sidan av. Den halstrade gravade laxen med blomkålskräm, potatis, broccoli och silverlök hade hellre fått vara en stekt lax med krämen och fräsch broccoli. Nu är grönsakerna så ledsna att frysta ser piggare ut och laxen smakar mer salt än gravad.

Dessertmenyn på sånt som man hittar på de flesta bistro- och brasserieinspirerade krogar i Stockholm 2016 – glass, praliner, ost och så crème brûlée förstås. Här ljuvlig med mjuk och bild kräm och väl tilltagen yta bränt socker. Alldeles tillräcklig att dela på.Uppenbarligen är Slagteriaktiebolaget en snackis i omgivningen. Bordsgrannen berättar om restaurangens goda renommé och vi får uppfattningen att lokalt är det ett måste att gå hit. Och det kan vi förstå. Den där ensamätna måltiden är plötsligt en trevlig upplevelse. Kvarterskrogsbiffen kan få sällskap av ett bra vin. En stressig dag kan krönas med köttbullar för hela familjen. För de är de säkra korten man ska välja. Slagteriaktiebolaget är inte stället för gastronomiska överraskningar. Söker man det, bör man gå någon annanstans.

  • Alex Klaric
  • | gp.se
  • 06 Feb 2016

Linnéterrassen

Linnéterrassen, Göteborg

Vi slinker in en vardagskväll på Linnéterrassen. Det märks att det är en av de fattigaste veckorna på året med få gäster. Det betyder att servitören verkligen har tid med oss.

Och redan från första stund känner vi oss omhändertagna. Han känner in situationen, rekommenderar maträtter och är noga med att fråga om allt är bra, utan att det känns för tjatigt eller påträngande.

Vi börjar med nachostallrik (69 kr) och carpaccio (95 kr). Nachostallriken med smält ost är rejäl med salsasås och gräddfil. Carpaccion är fin med pinjenötter, rejäla parmesanbitar, tomat och tryffelvinägrette. Innan rätten serveras berättar servitören att en av ingredienserna till carpaccion saknas just i kväll, men vi tar den ändå. En liten anmärkning är att förrätten innehåller lite väl mycket vinägrette. Spara på den nästa gång.

Till huvudrätt väljer en av oss högrevsburgare med bacon och bluecheesecreme (169 kr). Som tillbehör är det french fries och tryffelmajo. För den andra blir det en plankstek på oxfilé (219 kr).

Självklart är servitören intresserad av att veta hur välstekt vi vill ha köttet. Rätterna är rejäla och aptitligt upplagda. Men sedan hittar vi ett grundproblem med båda varmrätterna. Det är för salt, vilket också påpekas för servitören. Han tackar för informationen och säger att han ska lämna synpunkten vidare till kocken.

Planksteken är en klassiker : moset är fint spritsat, oxfilén har en bra stekyta där pepparsmaken kommer fram. Köttet ligger på en bädd av stekta champinjoner och morotsstavar med rödvinsåsen under. Det är såsen som är alldeles för salt. Bearnaisesåsen serveras i en liten skål för sig och smakar som vilken vanlig köpt sås på flaska i mataffären som helst. Till detta dricker vi Briska cider (42 kr) och färsköl från Gotlands Bryggeri (52 kr).

Rätterna är som sagt rejäla och vi blir mätta, men de sticker inte ut i smaken. Restaurangen känns också profillös. Vad vill man med maten? Vilken är den röda tråden, temat?

Servitören plockar undan, noga med att ta reda på, om vi är mätta, kommer med kaffe och rekommenderar dessert. Vi är nyfikna på vit chokladcheesecake med säsongens bär och hallonpuré (65 kr) samt tryffeltårta (65 kr). Den sistnämnda är mäktig, glassen lättar upp lite. En svag citronsmak anas i tårtan. Cheesecaken är vackert serverad, men enkel, ungefär som att någon svängt ihop den till en hemmamiddag med kompisar.

Servitören serverar påtår och har inte så mycket annat än oss att rikta fokus på.

Ute på den annars så solvänliga terrassen är det mörkt och kallt. Kanske är det just det som gör det. Linnéterrassen känns mer som ett sommarställe än någonstans att äta en kall vinterkväll.

  • Alex Klaric
  • | svd.se
  • 03 Feb 2016

Inte hela vägen till Paradiset

Paradiso, Stockholm

Namnet Paradiso för tanken till Dantes mästerverk Divina Comedia och nog är det roligt att besöka Söders nygamla innekrog alltid. Efter att populära Sjögräs stängt blev Arga snickaren Anders Öfvergårds Angry Diner ett kortlivat mellanspel och vilket många tackar för.

Bakom Paradiso står kollektivet Krögare utan gränser med samlad erfarenhet från bland annat Mathias Dahlgren, Gastrologik, Tjoget – och Sjögräs. Paradiso har blivit en trivsam krog, där den ligger ett stenkast från Mariatorget. Inredningen är rätt sparsmakad, åt det anonyma hållet, men gästerna – nästan alla i 35-årsåldern – har redan hittat hit. Det är ofta fullsatt.

Krogen har också nyligen öppnat sin bar i grannlokalen med ett av Stockholms mäktigaste utbud av rom. Restaurangen och baren är också underjordiskt sammanlänkande. En spännande vandring i Stockholms undre värld.Sedan man öppnade under senhösten har personalen börjat få in sina rutiner, även om det tar lite väl lång tid innan varmrätten kommer in.

Matsalens meny följer årstiderna och byts regelbundet. Rätterna är förhållandevis små och man kan lätt äta förrätt, varmrätt och efterrätt utan att bli alltför mätt. Som gäst väljer man mellan fyra förrätter, lika många varmrätter och desserter. Vissa veckor är dock utbudet av efterrätter väl magert, med bara en rejäl rätt om man räknar bort den avskalat serverade hårdosten och chokladtryffeln. Känns lite armt.

Vinlistan är alldeles utmärkt även om några fler viner hade kunnat serveras på glas. Bra råvaror, raka smaker, rimliga priser – det är Paradiso i buljongformat.Men, och här kommer det, smakerna tenderar att blir lite väl raka och enkla. De spännande krockarna och kombinationerna sitter inte riktigt. Hälleflundran med ostronsås smakar lite ogjord och saknar det där extra, kalvbrässen med blomkål och löjrom är alltför försiktigt kryddad. Till exempel.Historien upprepar sig på varmrättssidan. Kycklingen med purjo och shiitakesvamp är direkt blek med en diskret kryddning och utan extra smaksättning. Även torsken är en behärskad iscensättning med en försiktigt picklad majrova.

Men det finns hopp i köket. Tarte tartin på lök med ett karamelliserat degomslag och jalapenoröra är ett bra uppslag, där smakerna kompletterar varandra. Tartaren på oxinnanlår är perfekt tillagad och den syrade grädden är ljuvlig till den smakrika forellromen. Det rotesseriegrillade lammet är också en uppvisning i god kokkonst och sällan har spetskål smakat så bra.

Efterrätterna får också klart godkänt. Karamell på äpplen balanserar perfekt mellan syra från frukt och yoghurt och en intressant brytning med rosmarin. Den som gillar sött faller för grillad ananas - rent godis.

Den som njuter av det mer djärva, spektakulära och äventyrliga kan möjligen bli besviken. Men med krögare utan gränser bakom spakarna finns alla möjligheter till att modet i köket ska höjas.

  • Martin Lindberg
  • | hd.se
  • 29 Jan 2016

Klassisk husman med ambitioner

Redimat, Helsingborg

Krogen Redi mat flyttade in på Badhusgatan i centrala Helsingborg i höstas med ambitionen att erbjuda husmanskost som lagas från grunden. I den ombonade källarlokalen låg senast La Trattoria Linetti och dessförinnan har ett antal krogar huserat på adressen.

Redi mat etablerade sig ganska fort på lunchätarnas karta och nu satsar man också på kvällsöppet torsdag, fredag och lördag. Även aftonmenyn präglas rakt igenom av välkänd husmanskost.
Annons:

Sedan vi väl tagit oss ner för den korta men branta trappan uppmärksammades vår ankomst direkt och vi visades till vårt bord en bit in i den mysiga lokalen. Vatten ställdes fram redan medan vi läste i den ganska korta men lockande menyn.

Som förrätt valde vi dels Toast Skagen (135 kr), dels en liten portion raggmunk med fläsk (90 kr). Räkmackan var rejäl och räkorna fräscha och spänstiga medan raggmunken hade en prefekt lite sotig stek-ton som tillsammans med fläsk och rårörda lingon gav måltiden en god start. Raggmunken kan för övrigt också fås som huvudrätt för 145 kr.

Till raggmunken testade vi ölet Santiago 25 från välkända vindistriktet Rioja i Spanien (95 kr/50 cl).

Det var fruktigt och gott efter lagring på ekfat, men är nog ändå inte ett öl vi kommer att lägga på minnet. Toast Skagen sköljde vi ner med Purato 2014, ett friskt Pinot Grigio från Sicilien (70 kr/glas) som passade utmärkt till sältan i räkorna.

Som huvudrätt blev det klassiska köttbullar med potatis, gräddsås och rårörda lingon (160 kr). En vällagad och god rätt, utan andra överraskningar än såsens rödaktiga färg.

Och det ska kanske inte heller förväntas med tanke på inriktningen mot just klassisk husmanskost. Någon form av grönsaker, till exempel gröna ärter, hade dock inte varit fel.

Vi åt också Veckans fisk, torsk med citronsyrade grönsaker, grillad broccoli, citron och kryddsmör (210 kr). En lite mer spännande än köttbullarna med den enda lilla anmärkningen att fisken nog borde ha kokats någon minut kortare för lite mera spänst.

Till köttbullarna fortsatte vi med Rioja-ölet medan fisken fick trevligt sällskap av I Piani, en Vermentino från Sardinien (80 kr/glas).

Redan ganska mätta föll vi ändå för frestelsen att avsluta med dessert. Det blev en rejäl portion varm blåbärspaj med vaniljglass (90 kr), där sötman och värmen från pajen gifte sig bra med den kalla glassen.

Sammanfattningsvis var vi nöjda och belåtna med besöket. Redi mat lever absolut upp till sin målsättning att erbjuda klassisk husmanskost av hög kvalitet. En inriktning som märkligt nog känns lite annorlunda i krogtäta Helsingborg, åtminstone för en kvällsöppen krog.

Det är helt enkelt kul med ett riktigt traditionellt kvällsalternativ i en stad, där sushihak, tapaskrogar och pizzerior finns i vart och vartannat kvarter.

  • Alex Klaric
  • | gp.se
  • 23 Jan 2016

Sjöbaren i Haga

Sjöbaren i Haga, Göteborg

Haga ligger vackert inbäddat i snö den här fredagskvällen och den känns mysigt att kliva in på Sjöbaren. Det står levande ljus på borden och i fönstren hänger stjärnor. Det är lite julstämning över det hela, trots att julen är över.

Vi välkomnas vid dörren och blir anvisade till vårt bord en trappa upp. Här det lugnt, nästan fridfullt, medan stämningen i baren på första våning är lite livligare.

Det är havets läckerheter som gäller. Sjöbaren hämtar enligt egen utsago fisk och skaldjur från Göteborgs fiskhamn och många av rätterna känns duktigt frestande.

Restaurangen presenterar fyra olika menyförslag, varav ett är vegetariskt. En av oss väljer menyn där dagens fångst är huvudrätt (499 kr). Den andre sätter ihop en egen komposition av utbudet för kvällen.

Vi vill ha ett vin som passar såväl förrätt som huvudrätt och faller för en chardonnay (435 kr), fruktig och med en touch av syran från gröna äpplen.

Förrätten i den färdigkomponerade menyn är smörrebröd bestående av kallrökt lax på kavring med fänkål, pepparrot och gräslök. En lyckad blandning av smaker där det söta hembakade brödet möter den salta fisken och peppriga pepparroten fint.

Mittemot dukas friterad bläckfisk med tempurabetor och pak-soi, aioli på fermenterad vitlök och sotad citron fram (184 kr). Smaken och sältan från de frasiga bläckfiskringarna, syran från citronen och sötman från vitlöken, med en stark umamikaraktär når en toppnotering, men som helhet blir lite för mycket av frasighet och mättnad.

Dagens fångst visar sig vara torsk och huvudrätten till menyn är bakad torskrygg med vitvinssås, kålrotscrème, potatispuré samt ett kål- och krabbknyte. Torsken är lagom bakad och faller fint isär. Såsen har en tydlig vinkaraktär och lyfter den milda fisken och den snälla potatispurén samtidigt som kålen lägger till en lite besk strävhet.

En bit hårt krabbskal har hamnat i kålknytet, vilket är en rejäl plump i protokollet. När vi påpekar misstaget för servitrisen beklagar hon och kompenserar senare genom att bjuda på kaffet.

På andra sidan bordet blir det en vacker presentation av smörstekt bergtunga, mousseline och skum på hummer, tryffelcrème och potatisfondant (319 kr). I stort en bra kombination av smaker som lätt slinker ner (trots den mäktiga förrätten). Men det verkar som kocken glömt att salta både tungan och fondanten och dessutom låtit bägge ligga kvar lite för länge på spisen.

Till dessert blir det hjortron med champagnemousse och krossade drömmar för den av oss som valt menyalternativet. Hjortron är aldrig fel, de kunde gärna varit fler, och söta drömmar är goda även om de krossats. Glasskulan som serveras till gör sitt för att rätten ska få en len inramning och inte kännas för torr.

Dessert nummer två är en tallrik med underbara vintersmaker av karamellstekta höstäpplen och frisk fänkålssorbet (95 kr). Det hade räckt. Det blir lite för mycket av det goda när man öser på med både skivor och klyftor av äpple och dessutom säkrar upp med kanelmazarin.

  • Alex Klaric
  • | gp.se
  • 01 Jan 2016

Lilla Tavernan

Lilla Tavernan, Göteborg

Det fanns en tid då alla svenskar äventyrade sig ända bort till Kreta och Rhodos och sen åkte hem och gick på grekisk restaurang för att förlänga upplevelsen. Det var aldrig samma sak hemma så klart, mitt matminne av första utlandsresan med familjen på Rhodos i mitten av sjuttiotalet smakar ju mest Tic Tac och den senare, som vuxen, dåligt turistkäk.

Här hemma har det mångfacetterade grekiska köket aldrig kommit så mycket längre än till de rätterna vi har på den lingvistiska tungan. Många äktenskap – och många grekiska krogar blev det i Sverige. Trevligt, men om man inte går vidare efter souvlakin väntar väl bara sotdöden? I dag är det grekiska krogkonceptet lika kallt som grekernas ekonomi och är så smått på utdöende i Göteborg.

Men det finns alltid några överlevare och i tjugo år har Lilla Tavernan legat på Olivedalsgatan (med bara ett ägarbyte) och faktiskt lyckats bevara något slags mat-värdighet – med en meny delvis bortom den sladdriga moussakan. Så den här måndagen, då det nästan är fullt i lokalen, ser vi att de faktiskt har delarvänliga smakmenyer, både på smårätt- och varmrättsidan, som för oss innehåller några grekiska ord vi inte känner till. Och det börjar bra med ett glas retsina som inte smakar så mycket kåda som vi minns den.

På meze-fronten dominerar den lena och sköna friterade fetan, de lika friterade tomatplättarna och squashplätten, samt den syrliga goda bondkorven, medan den hårda hemlagade Keftedes-köttbullen känns uppmikrad och de två olika filodegespirogerna saknar smak av fyllning av det utlovade (spenat och fårost). Och sen, grillad haloumi är… som vanligt trist – och dess kusin från landet: den friterade hårdosten är ju exakt lika tråkig. Fast ännu mer gummiaktig då.

Mastig delar-portion är det, det rekommenderade grekiska rödvinet funkar fint hela vägen, vi har lovat kämpa vidare och kör vidare på samma upplägg, men nu i varmrättsformat; en tät delar-tallrik som vilar med sin tyngd på några stackars strimlade salladsblad.

Och här finns lite det vi längtat efter, den grekiska bonnematen Stifado, oxköttsgrytan med finfina charlottenlökar dränkta i en mavrodafnivinsås och nu börjar det hända lite med smakerna, liksom med Jouvetsin, den tomatsåsbaserade oxköttsgrytan som serveras med pastaris och en stor bit fårost av bästa sort. Köttet kunde gott ha kokat längre, men eftersom den tredje rätten är moussaka som bara behövs smakas av innan vi konstaterar att vi har gått vidare i livet och inte behöver mer moussaka så är ändå upplevelsen bra.

Jag lärde känna en grekisk kock en gång. Han gick aldrig på grekiska svennerestauranger längre. Allt det bästa här i västvärlden kommer från Grekland, men det där turistkäket är en skandal, sa han.

Lilla tavernan har överlevt för att de utvecklat menyn, men överlever helt säkert på grund av turistkäket. Det är bara att kolla vad bordsgrannarna har beställt. Souvlaki.

  • Martin Lindberg
  • | hd.se
  • 11 Dec 2015

Gott till rimlig peng på app-restaurang

Pinchos, Helsingborg

En restaurang där det krävs att minst en gäst i sällskapet laddar ner en speciell app i sin smarta telefon för att man ska kunna beställa – funkar det verkligen?

Svaret är otvetydigt ja. Och det går dessutom utmärkt!
Annons:

Kedjerestaurangen Pinchos marknadsför sig som världens första app-restaurang. Det betyder alltså att man måste ha krogens app i telefonen för att kunna beställa och kommunicera med köket och baren.

Vid ankomsten en vanlig vardagskväll bjuder hovmästaren på popcorn när hon visat oss till bordet. Passande eftersom inredningen har cirkusprägel och smart eftersom gästerna snabbt blir extra törstiga…

Servisen är snabbt på plats och rabblar igenom konceptet. Sedan är vi redo att beställa via appen och vi börjar med dryck, som bara ett par minuter senare via ett notismeddelande i telefonen är klar för avhämtning i den välförsedda baren.

Pinchos har ett trevligt utbud av allehanda drycker och flera viner på glas från 55-79 kr. Vi väljer chilenska Santa Carolina Reserva, ett mjukt och smakrikt rödvin som passar till det mesta. Dessutom tar vi in ett glas nollgradig Carlsberg Export (54 kr/40 cl), som visserligen är uppfriskande efter popcornen men egentligen alldeles för kall för att smaka särskilt mycket öl.

Därefter är det dags att beställa mat. Menylistan i appen är utförlig, informativ och med lockande bilder på alla rätter.

Vi börjar med glaserade kamben med coleslaw, kryddiga Chistorras-korvar, dumplings, plankstek(!), fish & chips och friterad mozzarella med pesto.

Efter knappt tio minuter kommer notisen i telefonen om att maten är klar för avhämtning i köket två trappor upp. Fat och skålar står på plankor, som sedan fyndigt kan sättas i särskilda ställ på bordet, så att alla når sin rätt. Fördel: Alla får sin mat samtidigt. Nackdel: Lite svajigt att balansera de ganska smala plankorna ner för trapporna till bordet.

Rätterna var av varierande storlek men vällagade och välsmakande. Redan hyfsat mätta men sugna på mer beställde vi via telefonappen ännu några tapas. Det blev en till utseendet löjligt söt miniburgare, kycklingburrito och vitlöksstekta champinjoner. Även dessa anrättningar föll oss på läppen men hindrade på intet sätt ett tredje meddelande till köket för att beställa sötsaker.

Desserterna björnbärspannacotta, marängsviss och chokladmousse gjorde oss inte besvikna utan höll samma goda nivå.

Mätta och belåtna öppnade vi åter appen och klickade att vi önskade betala. Efter några minuter stod servisen vid bordet med nota och kortläsare och därmed avslutades det angenäma besöket på Pinchos.

Vi lär komma tillbaka även om det oftast verkar vara hårt tryck på bordsbokningen. Som naturligtvis också kan göras via appen.

  • Alex Klaric
  • | svd.se
  • 11 Dec 2015

Charmigt men lite slarvigt på Söderkrogen

Borrwalls Kök, Stockholm

Borrwalls kök är en pärla och med mindre slarv i köket skulle Krogguiden gärna återvända till den lilla kvarterskrogen, om och om igen.Borrwalls kök är ett välkommet inslag i ett trendigt Krogstockholm. Här bakom en tyllgardin råder lugnet. Några välbekanta jazzslingor. Tända ljus. Och en sval blond inredning med rött tyg på bänkarna längs ytterväggarna. Befriande otrendigt – mitt i hipster-land på Södermalm i Stockholm.

Allt är litet - väl trångt kanske någon tycker. Fast vad sjutton, varje kvadratmeter på Södermalm kostar klöver och vi kan få nya vänner på köpet när vi sitter nära våra bordsgrannar.

Krögarparet på den lilla kvarterskrogen heter Lena och Lennart Borrwall, som i många år drivit både restaurang och värdshus i Stockholm. Lena Borrwall sköter för den vänliga serveringen, maken Lennart står vid grytorna. Det är svenska råvaror och fransk touche i ett klassiskt bistrokoncept.Vi inleder med sherrystuvad kalvbräss med toppmurklor samt vad de kallar Tjärhovsröra på rågbröd. Gott. Kalvbräss är en utmaning. Körteln har en mild smak och behöver rätt tillbehör för att lyfta smakmässigt. Sherry och toppmurklor är ett utmärkt val. Även Tjärhovsröran är en trevlig bekantskap med rökt lax, räkor och en klick forellrom.

Till huvudrätt väljer vi nattbakad lammstek med provencalska grönsaker. Den långa stektiden gör underverk. Lammet är sagolikt mört och serveras med en krämig och en aning pepprig potatisgratäng. En Shiraz från Sydafrika blir vinvalet till lammet. Så långt in i middagen har vi enbart beröm att dela ut till Borrwalls kök. Men så ställs den pocherade helgeflundran på bordet. Den gör oss tyvärr på sämre humör. Det är en torr bit fisk, utan mycket smak och tydligt överkokt. Vitvinssåsen är visserligen välbalanserad och det är generöst med räkor och musslor men det räddar ändå inte anrättningen.

Viltköttbullarna med kryddpeppar får inte heller några applåder. Det smakar mer jul än önskvärt två månader före Kalle. Rådjuret däremot är perfekt och får sällskap av en sträng med guldgul pumpakräm och ett litet grönkålschips på toppen. Även efterrätterna bjuder på toppar och dalar. Laktritsparfaiten är kanske kvällens utropstecken. Ett litet mästerverk med mild laktritssmak, kolakräm och smulig maräng. Den anonyma äppelkakan däremot, med obefintlig calvadossmak, lämnar verkligen inte några bestående matminnen.Borrwalls Kök är en charmig och gedigen kvarterskrog med hög trivselfaktor. Matkunnandet finns där, utan tvekan, men det slarvas ibland i köket. Det är synd. För vi återkommer gärna till fönsterbordet bakom tyllgardinen.

  • Martin Lindberg
  • | hd.se
  • 04 Dec 2015

En flytt som bör ge flyt för Gastro

Gastro, Helsingborg

Det kändes lite konstigt när det stod klart att Gastro skulle flytta. Konceptet kändes inarbetat just där på Södra Storgatan. Fyrkantiga tankar.

Alla som har varit på Järnvägsgatan 3 efter den 30 oktober förstår precis varför. Lokalen breder ut sig likt en ny värld. Baren ser ut att vilja krama en och den mörkt buteljgröna väggfärgen ger en lugn elegans. Över huvudet finns en terrass med sittplatser.
Annons:

De varma synintrycken vispas – runt i skallen – likt en fransk maräng från Hemingways dagar i Paris.

Men Gastro har främst gjort sig känt för sin mat. Och nu har det blivit dags för middag.

Hummer, tryffel och löjrom. Det är knappast ont om exklusiva smaktoppar bland förrätterna. Vi väljer att inleda måltiden med dovhjortstartar (155 kronor) samt havskräfta på två sätt (179 kronor).

Havskräfta, del ett: friterad i en läckert spröd deg. Knytet doppas i en misobuljong vars saltvattens- och tångtoner är lika tydliga som Gorms vindar över Fria bad. Del två: en betydligt smörigare historia där kräftan sällskapar med brysselkål samt blomkål och äpple.

Frukten plockar upp gröna krispiga inslag från den annars ganska runda Chablisen Savary Premier Cru (120 kronor glaset). Komponenterna tillsammans skapar en hel och god rätt.

Dovhjortstartaren ger med sin fylliga viltsmak ett mörkt och pastejigt intryck. Harsyra och majonnäs är två dunderpolare till tartar. En fin rätt. Och det bäriga, torra och hyfsat kraftiga Ripassovinet Bertani (95 kronor glaset) passar fint.

Trots att servitörerna har mycket att göra så bjuder de på ett trevligt bemötande. Att de inte vet precis allt om maten känns okej.

Nu blir det varmrätt och vi har beställt in kalvbräss (215 kronor) samt piggvar med hummer (295 kronor). Kalvbrässen är en uppvisning i försiktig och samtidigt intensiv lenhet. Det låter svårt och det är det.

Gastriquesåsen är smakrik utan att vara för söt eller massiv. Den binder i stället ihop allt på tallriken. Kalvbrässen är härligt mör, kanske är den kvällens bästa rätt.

Havsrätten består av två versioner. En liten häftig burgare: perfekt välsmakande mathantverk som ser enkelt ut. Huvudnumret är noga tillagat. Kronärtskocka, hummer och piggvar är gott men en lite mer intensiv smakbärare hade kunnat lyfta rätten ordentligt. Rieslingvinet Schätzel (95 kronor glaset) är torrt, fruktigt och ett passande tillbehör.

Till dessert har vi fått in crème på Manankachoklad tillsammans med variation på havtorn (130 kronor). En utsökt smakkombination.

Vi äter även björnbär med rödbeta och getmjölk (125 kronor). Komponenterna till trots så är det faktiskt en smakmässigt konventionell dessert, absolut god.

Det krävdes mod för att sätta Gastros kropp i nya kläder. Med lite rättvisa så var det ett vinnardrag.

  • Martin Lindberg
  • | hd.se
  • 27 Nov 2015

Dansk sätter spansk knorr på svensk vinbar

Hos Bo, Helsingborg

Mycket är sig likt i Papi Njutbars gamla lokaler i Kolmätargränden i Helsingborg. Elegant, mysigt och välkomnande. Men sedan en dryg månad tillbaka är det danskt styre i restaurangen. Ny ägare betyder till nytt namn. Papi har blivit Hos Bo.

Vid en första anblick har förändringens vindar varit ganska milda. Bo Hagen Jespersen och hans personal satsar på att locka samma klientel som Papi gjorde. En inrättning med urban känsla där du kan välja mellan en längre restaurangsittning eller bara slinka in för ett glas vin i bardelen alldeles innanför entrén.
Annons:

Vi väljer restaurangdelen och öppnar med ett glas champagne från André Clouet (95 kronor). En bra start. Trots att det är mycket gäster i lokalen går det att föra ett anständigt samtal med resten av sällskapet.

Och nu börjar det synas att det är ny ledning i restaurangen. Menyn har både svenska och spanska influenser. Man kan välja mellan en traditionell trerätters eller en mer tapasinspirerad måltid.

Även vinlistan har utökats med en rad nya bekantskaper.

Vi startar med en risotto (109 kronor) och en lax med löjrom (129 kronor). Laxen är bra. Den gör jobbet. En klassiker som köket lyckas förvalta väl.

Risotton däremot når högre höjder. En mycket väl balanserad rätt. Konsistens och smak är nära perfektion och att använda tryffel som smaksättare fungerar utmärkt. Ett glas Claude val Rouge från Languedoc gjord på bland annat grenachedruvan gifter sig på ett bra sätt med risotton.

Till huvudrätt blir det ryggbiff med kappa (279 kronor) och halstrad kummel Jansson (229 kronor). Det handlar om två rejäla och rustika rätter. Köttet är mört och väl tillagat och den stuvade grönkålen funkar bra med både kött och rödvinssky.

Kummeln är också bra men med både ansjovis och syltad lök i ingredienslistan förväntade vi oss en lite starkare smakupplevelse.

Överlag är maten god och snyggt upplagd. Köttet drar dock det längsta strået i kampen mellan huvudrätterna.

Avslutningen blir ost och marmelad (119 kronor). Inte för att det behövs. Som gäst behöver du inte lämna restaurangen hungrig. Servisen sköter sig under hela sittningen. Vi får ett vänligt bemötande men då personalen är något ouppmärksam krymper helhetsbetyget.

På totalen levererar dock Hos Bo. De nya ägarna har behållit det som gjorde Papi Njutbar till ett av stans vattenhål för vinälskare.

Nu ska det bli spännande att följa utvecklingen med fusionen av det svenska och spanska köket.

  • Martin Lindberg
  • | hd.se
  • 13 Nov 2015

Tunneberga har svårt att nå sin forna glans

Tunneberga gästgifvaregård, Helsingborg

Tunneberga gästgifvaregård har låtit höra om sig genom åren både genom mun mot munmetoden och i White guide. Nya ägare sedan i våras har sagt att de ska driva krogen enligt tidigare koncept. Förväntningarna är därför höga inför besöket.

Och det börjar bra. Vi visas in i den ombonade värdshusmiljön och på bordet väntar en korg med fyra sorters hembakat bröd. Vi får menyerna med en à la carte som är begränsad under några veckor eftersom man då erbjuder traditionell gåsamiddag.
Annons:

Det stora sillbordet är oemotståndligt. Det kan väljas som huvudrätt eller förrätt (195 kr resp 145 kr). Här finns bortemot 20 olika inläggningar samt tillfälligt även gravad lax och rökt ål.

Laxen är len och fin som sig bör och bland sillarna fastnar vi för en skärgårdsvariant och den traditionella stekta sillen i sin lag.

Förrätt nummer två blir älgcarpaccio med västerbottenflarn, lingongrädde och pepparrot (110 kr). Carpaccio är en favorit sedan tidigare, den här slår det mesta.

Sältan från osten, syran och sötman från bären, det lilla stinget från pepparroten tillsammans med de supertunna skivorna kött är en himmelsk kombination.

Så här långt stämmer förväntningarna väl överens med verkligheten men när vi kommer till huvudrätten börjar det halta.

Helstekt spätta, med skirat smör, citron och stekta champinjoner med skalkokt potatis (225 kr) beställer vi samt örtstekt kalvrygg med lök- och baconflan, gräddragna skogssvampar och ugnsbakade små potatisar (295 kr). Det milda kalvköttet är stekt lätt rosa och bäddas mjukt in i den gräddiga svampsåsen. Smakerna av örter samt lök och bacon i flanet är väl avvägda.

Spättan blir ett bottennapp. Det är en rejäl fisk med ett mindre berg av stekta champinjoner som lagts upp på tallriken. Men storleken och mängden blir en nackdel när fiskköttet är torrt och smaklöst. Även den snyggt skurna citronen är torr.

Att champinjonerna slinker ner en efter en spelar mindre roll när det är fisken som ska ha huvudrollen.

Vi dricker genomgående mineralvatten (30 kr) och mellanöl på flaska, Three Hearts lager (49 kr) till.

Till dessert väljer vi hjortronsufflé med choklad (90 kr) och vit chokladparfait (85 kr) med marinerade blåbär. Sufflén är luftig och lätt, med en härlig smet av smältchoklad i botten. Den är fantastiskt god men den karaktäristiska hjortronsmaken känns inte.

Den andra efterrätten får klart godkänt. Parfaiten och blåbären kröns av ett salt chokladflarn och man får till det där härliga mötet mellan sötma, syra och sälta som är så underbart gott.

Vi kan konstatera att miljön och servisen är både gästvänlig och trivsam, men våra högt ställda förväntningar på maten infriades dessvärre inte.

  • Martin Lindberg
  • | hd.se
  • 06 Nov 2015

Nelly's på Radisson är här för att stanna

Nelly’s Food Etc, Helsingborg

Det är helgkväll och vi kommer tidigt till Nelly’s Food Etc i nya Radisson-hotellet på Söder i Helsingborg.

Det är tursamt eftersom den stora restaurangen någon timme senare är i stort sett fullsatt och då innebär den ökade belastningen på kök och service naturligtvis längre väntetider och mindre uppmärksamhet.
Annons:

Nelly’s ligger precis i ett starkt trafikerat gathörn, men genom de stora och ljudisolerade fönstren hörs trafiken knappast alls. Vi tilldelas ett litet bord för två i den charmigt varierade möbleringen. Snabbt kommer det en brödpåse och vispat smör på bordet, liksom vatten.

Vi börjar med Deutz champagne för 110 kr per glas, en ljuvlig start, som även får ackompanjera förrätterna, där vi väljer löjrom (165 kr) och oxcarpaccio (125 kr).

Det höga priset för löjrommen kompenseras väl av den stora klick av Kalix-guldet som läckert placerats på en spegel av crème fraîche med gelatin. Tillbehören är syrad rödlök och ett briochebröd. Ljuvligt gott!

När oxcarpaccion kommer på bordet ser det först ut som att själva köttet är glömt, men det visar sig att det är så extremt tunnskuret att det ”försvinner” mot den mörka tallriksytan.

Köttet är välsmakande och i kombination med avokadokräm, tärnat äpple och hackade paranötter blir även detta en lovande start på måltiden.

Den efterföljande bergtungafilé Meunière (235 kr) är perfekt och generöst tillredd. Fiskköttet är saftigt och faller sönder på precis rätt sätt.

Tillbehören röd- och gulbetor, kapris och brynt citronsmör passar perfekt, liksom den kokta Amadinepotatis vi själva valde bland de alternativ som erbjuds.

För köttätaren vankades entrecôte med majs, persilja, pimento och lime samt friterad Amadinepotatis (205 kr). Köttet är smakrikt, mört och stekt medium precis som vi beställt det.

Men den absoluta höjdpunkten är ändå den medföljande bernaisesåsen, som möjligen kan vara den godaste bea vi någonsin ätit.

På rekommendation drack vi ett vitt italienskt Venetovin (85 kr/glas) till fisken och en zinfandel från Ravenswood i Kalifornien (95 kr/glas). Båda passade utmärkt till respektive rätt.

Som dessert blev det dels tre ostar (115 kr), dels banan- & rom-glass (95 kr). De franska ostarna serverades utan krusiduller med knäckebröd och aprikosmarmelad. Ett glas tempranillo från spanska Portia passade bra till.

Glassen kom in med små maränger, dulche de leche (söt mjölkkräm) och mörka chokladflarn med salt. Kanske lite väl många smaker men också en trevlig och annorlunda avslutning på måltiden. Ett glas sauternes blev pricken över i.

När vi lämnade Nelly’s var vi mätta och övertygade om att restaurangen har alla förutsättningar att långsiktigt etablera sig på den överfulla krogkartan i Helsingborg.

  • Martin Lindberg
  • | hd.se
  • 23 Oct 2015

Här når desserterna himmelska höjder

Aptit bar & kök, Helsingborg

Med klubbmusik, drinkfokus och en meny i tiden tog en ny ägartrio över på Södra Storgatan 1 för lite drygt ett halvår sedan. Vi har besökt Aptit bar & kök som öppnat i Helsings gamla lokaler.

Vi slår oss ner strax till höger innanför dörrarna, en plats där vi är nära barens liv. Rymden i lokalen är trivsamt kontinental och dukningen känns elegant med hjälp av så enkla medel som ordentliga bestick över vita servetter på ett mörkt bord.
Annons:

En uppenbart insatt servitör sträcker över menyerna. Ravioli (85 kronor) och pilgrimsmussla (95 kronor) känns lockande.

Och jisses, det här är inga dåliga förrätter. Raviolin är helt perfekt kokt, fyllningens smak balanserar vackert mellan den lena spenaten och den tuffa getosten. Serverad med beprövade smaker som brynt smör, nötter och krispiga salviablad är frågan om de kan presenteras mycket bättre än så här.

Även vårt andra förrättsval lämnar leenden på läpparna: pilgrimsmusslor med buljong på rökt sidfläsk och blomkålskräm. Smakerna är välavvägda. Musslan är vackert halstrad medan den hållits rå i mitten.

Utsökt tillsammans med den tyska lagern Spaten (67 kronor för 40 centiliter från kranen).

Förväntningarna är minst sagt höga när det har blivit dags för varmrätterna. Hälften av vårt sällskap beställer in Beef Wellington (275 kronor) och andra hälften väljer torsk fylld med blåmusslor (185 kronor).

Oxfilén har önskad stekgrad och madeirasåsen är god. Dessvärre är potatis- och jordärtskocksmoset blankt och klistrigt, så som det kan bli när det exempelvis har vispats för länge. Och det finns ingen smak som bryter av på tallriken.

Den picklade löken gör tyvärr inte det jobbet då rätten redan är småsöt. Pardon & Fils Beaujolais på Gamaydruvan (95 kronor glaset) kommer med ett bekvämt djup och toner av plommon och körsbär.

Även den andra varmrätten gör ett något "pubigt" intryck men den vackert hyvlade rödbetan ger ett välsmakande avbrott från alldagligheten.

Det friska vita vinet Luigi Righetti soave DOC från Venetien (80 kronor per glas) ger lite önskad syra till fisken.

Ingen vid bordet hänger läpp efter varmrätterna, servicen håller fortsatt hög klass och vi är nyfikna på desserterna.

Tack! De skickar oss genast till förrätternas höjder. Passionsfruktsmoussen som är läckert syrlig serveras med en salt karamellsås och ett sött marängcrunch (79 kronor). En dessert som är uppbyggd efter konstens alla regler.

Det andra alternativet är även den en mycket lyckad kombination. Citrontimjangranitén (69 kronor) är utsökt tillsammans med syltat grönt äpple. Skogstoner och barndomens fruktstund i samma rätt.

På tallriken finns även en fin ganache, men den är bäst om den inte blandas med de friska och modiga smakerna från garnityren.

Det ska bli mycket spännande att få äta på Aptit bar & kök igen.

  • Martin Lindberg
  • | hd.se
  • 16 Oct 2015

Nischad kvarterskrog motsvarar förväntningarna

Taverna Santorini, Helsingborg

Tänk dig att du är någonstans i Grekland, lite bortom turiststråken. Mörkret har lagt sig och du är hungrig. En blåvit neonskylt med vasst ljus visar vägen till en liten restaurang.

Du går in med förhoppningar om god enkel mat och en hanterlig nota.
Annons:

Hemma i vardagen, i Helsingborg, finns precis ett sådant ställe. Längst söderut på Södergatan. Där lyser en blåvit skylt vid entrén till Taverna Santorini.

Ärligt talat ser det mest ut som ett stängt gatukök. För att lockas att gå in måste man nästan ha hört talas om stället. Det har vi.

Lokalen är liten och fönsterlös. Det är familjärt och turkost, rent och mycket enkelt.

Stället är fyllt till hälften.

Grekiska toner ur högtalarna försätter oss i stämning och det leder till beslutet att börja med ouzo, traditionell grekisk aperitifsprit med anissmak (44 kronor för 4 centiliter).

Bröd serveras och till förrätt delar vi på några olika rätter: tsatziki (32 kronor), skordalia, pressad potatis med vitlök och olivolja (28 kronor) och stekt lagrad ost (44 kronor).

Potatisen är oväntat god, tsatzikin lite för mesig i vår smak och den stekta osten salt och god.

Vill man äta lite mindre men prova flera förrätter finns mezétallrik för två (75 kronor).

Till varmrätt blir det traditionella favoriter. Vi väljer moussaka, gratäng med potatis, aubergine, köttfärs och bechamelsås (83 kronor) och souvlaki, alltså grillspett med fläskkött (89 kronor).

Moussaka finns i lika många varianter som det finns tavernor. Santorinis har ett tjockt lager vit sås, mer potatis än aubergine och försiktigt kryddad köttfärs. Helt okej men den här versionen är inte den godaste vi smakat.

Spetten är saftiga och välkryddade och serveras med ett rikligt mått friterad potatis, sallad, tsatziki och citron.

Till maten dricker vi husets röda, som är ett enkelt grekiskt vin (45 kronor per glas).

Servitören är lite disträ. En förrätt försvinner ett tag på vägen och när vi ber om mer vatten händer inget förrän vi påminner.

Men med chosefri vänlighet och charm reder han ut sina små misstag, utan bortförklaringar. På eget initiativ fyller han upp lite mer i glasen på ett sätt som får oss att gilla den lilla missen.

Bland desserterna fastnar vi för valnötskaka med vaniljglass (44 kronor) och yoghurt med sirap och valnötter (32 kronor).

Valnötskakan är jättegod, kompakt, saftig och inte så söt och yoghurtefterrätten är godkänd. Upplevelsen fullbordas med metaxa till kaffet (48 kronor för 4 centiliter).

Vi är mätta och nöjda och konstaterar att vi just haft en genuint grekisk matupplevelse. Tyvärr är grönsakerna inte i närheten av dem man får på det allra enklaste ställe i Grekland.

Men i övrigt kan vi säga att Taverna Santorini, som ju är en extremt nischad liten krog, motsvarar alla rimligt ställda förväntningar.

Krognytt